Vaffmors från Frodo

Vi har varit och hälsat på farbror Albert. Farbror Albert är gammal och bor på ett särskilt hotell för gamla som har svårt att klara sig själva. Vi har varit där förr men då har matte varit med. "Nu skärper ni er" har hon sagt. "Jag jobbar faktiskt åt kommunen så jag vill inte veta av några äventyr. Strikt koppel och hälsa fint. Skärp er"

Men nu var inte matte med. Det var husse, farmor och jag. Redan på parkeringen kopplade husse lös mig och sa "Visa nu vad du kan. Var social".

Givetvis, tänkte jag, fånigt att ens be mig. I entrén mötte vi några gamla tanter som satt och pratade. Jag gick fram till dem, hövligt bugande och med sakta viftande svans. Jag slickade deras vackra rynkade händer och lyssnade på när de berättade att när de var unga hade de haft en hund som liknade mig.

Sen gick vi uppför några trappor och kom sedan in i Alberts rum. Han blev mycket glad över att få se mig. Vi kelade en stund och jag lyssnade uppmärksamt på när han berättade om alla hundar han känt som påminde om mig. Han hade berättat för en av personalen om mig och det visade sig att hon också hade en terrier som hon hade tagit med sig en dag.

"Den fulaste hund jag någonsin sett" sa Albert. "Kort, tjock och hjulbent. Dessutom dreglade han och morrade hela tiden". Nåja, alla vet ju inte att uppföra sig. Sedan låg jag i Alberts knä och blev matad med skorpor doppade i kaffe. Inte särskilt gott men vad gör man inte när man ska vara social.

Sedan tog husse och jag en promenad i korridorerna och hälsade på andra gäster. Jag fick gå in överallt och nosa och prata. Allihop hade märkligt nog haft en hund som var lika fin som jag. En del godbitar blev jag också bjuden på. Jisses vad godsaker de gömmer i sina kylskåp. Men jag kan inte rekommendera maränger. Eller snus.

Sen gick vi tillbaka till Alberts rum för att säga adjö för den här gången. Just när vi skulle gå kommer hotellchefen in och säger. "Hej Albert, det är dags för middag. Och det här är väl Frodo förstår jag?

Alla här pratar om dig. Du skulle egentligen jobba här. Kan du tänka dig att komma hit några eftermiddagar i veckan? Vi har visserligen redan ett avdelningsdjur, Bertram, men han börjar bli gammal och trött. Du kan förresten få träffa honom. Han ligger väl säkert som vanligt framför brasan i sällskapsrummet".

Jag hängde givetvis med, alltid kul att få träffa en kompis även om han hette Bertram. Vi kommer in i sällskapsrummet och bakom tidningstället reser sig en gråstrimmig artonkilos katt med piskande svans.

Den närmaste kvarten blev något tumultartad, diffus och svår att redogöra för men slutade med att husse på ett lömskt sätt kopplade mig när jag höll på och grävde upp en palm i en stor kruka där jag trodde Bertram hade gömt sig. Det hade han inte visade det sig. Dumt av mig.

Senare i köket var hotellchefen mycket bister och försökte summera:

"På minussidan fanns" sa hon.

Gardinerna. Sällskapsrummet hade många och tunga gardiner som Bertram försökte rädda sig upp i. Han var ju för fet och försöken resulterade alltid i att allt rasade ner och vi trasslade in oss. Dock aldrig så länge så jag fick riktigt grepp.

Kaffevagnen. Men det var väl också ett ovanligt dumt ställe att ställa en kaffevagn på! Mitt i en korridor där man ska kunna röra sig fritt! Själva vagnen var det nog ingen större fara med men det som var på den. Porslin för tjugo personer, gurksmörgåsar, småkakor och äppelkaka. Ett otal bestick, servetter, antimakasser och kanske framför allt en jättebalja med vaniljsås. Det blev en förskräcklig röra. Och det blev smetigare och smetigare för varje gång vi passerade. Och halt. Jag tror åttonde gången var värst.

Vävstolen som kattfan försökte gömma sig i. Den är nog bara att elda upp. Det blev ett fantastiskt trassel av ribbor, snören och halvfärdiga mattor. Dessutom satt vi fast där rätt länge och nedkallade svordomar och gudomar över denna vävstols mysterier så den blev nog obrukbar bara därför.

En del gäster öppnade ju sina dörrar för att få veta vad som stod på och då sprang ju kattskrället in där förstås. Dessa hotellgäster har, eller rättare sagt hade, alldeles för mycket prydnadssaker.

Deras rum har nu också blivit rymligare vad gäller småmöbler, byråer och onödiga dammiga krukväxter som i alla fall behövde planteras om. Men jag minns en mycket vacker stor spegel som det gråspräckliga monstret lyckades ta sig upp på. Den missade mig med en hårsmån. Men det var förskräckligt vad en del rumsinnehavare skrek.

På minussidan ville hotellchefen också sätta upp en bortsprungen katt.

Det tycker jag hon skulle ta upp på plussidan.

Tillsammans med en hel del uppiggade hotellgäster skulle jag vilja tillägga. När vi åkte därifrån så bildade de häck i rullstolar och skyldrade med sina kryckor och sa att så roligt hade de inte haft sedan prästrackarn fastnade med slipsen i faxen

Men något kommunalt anställningskontrakt kunde jag nog glömma sa husse på hemvägen.

"Men jag älskar dig ändå, din galning" sa han sedan och skrattade så han fick stanna bilen.

Husse begriper jag mig aldrig på.

Matte läser platsannonser.

Nu ska vi snart på semester.

Jag tror vi ska till Kap Horn och fiska val.

Jag återkommer.

Vaffmors

från eder ödmjuke

och mycket sociale

Frodo.