Bombax Standard Selection

Jaha, nu har man varit på sin tredje utställning. Nu pratar vi inte mer om det.

Men Bombaxdagen var kul. Jättelajbans att få träffa farsan, morsan, syskon och alla kompisar även om de kanske var lite väl många. Jag vill gärna ha det lite mer intimt så att säga. Vi såg bland annat agilityuppvisning. Husse har lovat att jag ska få börja med det till hösten om det blir bättre styrsel på mig. Men att få träna korvapportering var tydligen inte ens att tänka på. Vi har för liten kyl, sa husse.

Och så har jag varit i Paris och smort kråset med ostron, getostar och snigelpuddingar.

Trodde ni ja. Husse och matte har varit i Paris. Själv fick jag stanna i Näsviken och äta riskakor. Monica tyckte nämligen att jag blivit fet. Löjligt. Viss rondör får man väl ha för att visa sitt välstånd. Men riskakor är inte så dumt när man väl vant sig. I Näsviken var ju också Embla, Rosso och den Förfärlige Felix. Den valpen kommer de att få bekymmer med. Han är ju nästan som jag när jag var liten.

Rosso är skön. Han har en så tillbakalutad syn på tillvaron. Det finns inte mycket som hetsar upp honom. Han är världsvan på något vis. Embla är också bra om man bara passar sig och inte råkar komma i närheten av någon av hennes "pipar". Då smäller det direkt. Man fick vara mycket försiktig vid val av liggplats. Hela huset var minerat.

Jo, lite kan ni väl få höra om utställningen. Österbybruk var en mycket vacker plats, synd att de hade en så grinig domare. Han ansåg bland annat att jag hade för djup bröstkorg.

Vadå för djup? En border terrier ska väl inte se ut som en talgoxe heller! Han tyckte också att jag hade stela skuldror. Nu ska ni få höra. Jag skrämdes upp två timmar tidigare än vanligt, fick mat på fel tid, för kort morgonpromenad och fick sedan stå i ishavskyla och drivis i tre timmar. Stela skuldror? Jag var glad att jag kunde röra mig över huvud taget. Domaren hade en del andra synpunkter på mig också. Han var visst från Great Britain. Ungefär där England ligger.

Carl-Gunnar gick med mig så det var bäst man uppförde sig. Jag kan väl ibland erkänna att matte och husse är överhundar men jag tror Carl-Gunnar är någon sort överste överhund. Efter utställningen åt vi bakad potatis. Rikligt med vitlökssmör men den kunde varit något saltare.

Undrens tid är inte förbi. En av mina högsta önskningar gick i uppfyllelse i lördags!! Vi bodde hos bekanta i Dannemora. Där fanns en hel del högfärdiga katter så jag fick inte gå lös. När vi satt och fikade ute kom en särskilt märkvärdig ful skär katt och kråmade sig tillgjort. Jag gjorde ju ett markerande skrämskällhopp som vanligt. Och då hände det! Kopplet gick av! Innan husse hann fatta vad som hänt var jag miles away och hörde intet. Ja jösses vad det var kul. Jag vill inte gärna gå in på några detaljer men roligare tio minuter har jag nog aldrig haft. Den katten tänker nog efter både en och två gånger innan den kråmar sig för en border terrier igen.

Jag har en tid haft problem med sår under framtassarna som inte vill läka och när vi kom hem gick vi till veterinären för att få ordning på det. Husse fick skäll av veterinären. Men nu går jag med två vackra röda bandageklumpar på framtassarna. Och en eländig strut runt huvudet som jag stöter i allting. Inte kan jag äta ordentligt med den heller. När vi går ut slipper jag struten och får istället ha stövlar på mig. Rätt läckra faktiskt. "Ride on, boys" säger jag och stövlar iväg över prärien. Fast jag tycker husse kunde ha kostat på en hatt och sporrar också.

På nätterna har jag svarta "Jungle Patrol"sockor på mig. Och struteländet. Har ni försökt sova med en strut runt huvudet någon gång? I tio dagar ska jag ha det så här. Stackars, stackars mig. Tänk på mig.

Vaffmors

från er mycket ödmjuke

FRODO