Hej alla Borderterrierdiggare!
Efter alla lantishundar som kommit till tals i vardagskåserierna, tycker jag det är dags att en cool stadshund berättar lite för er om det spännande
livet bland linjebussar och rulltrappor.

Tyvärr började mitt stadsliv med att jag redan vid knappt fyra månaders ålder bröt ena bakbenet. Mina tvåbenta flockmedlemmar tvingades bära omkring
mig under flera veckor.

Detta har dessvärre resulterat i att jag fått en
viss knähundskaraktär, som jag dock numera jobbar kraftigt på att eliminera.

Till vardags jobbar jag som "golvansvarig" i husses fotostudio. Jag tror knappt han skulle klara en dag utan mig nu, hur skulle det då gå med golvet?? Jag hänger med ut på nästan alla fotouppdrag, Husse brukar ringa
och fråga om någon är allergisk innan vi kommer. Nästan aldrig är någon allergisk, men på stora företag som Ericson och Sandvik har de en omöjlig hållning gentemot hundar. Bara så ni vet, vill man in där måste man förklä
sig till "djurfäll i husses rekvisitaväska" eller likande.

Häromdagen när jag och husse var och fotograferade en trappa upp ovanför ett köpcentrum trodde husse, den enfaldige stackarn, att han kunde ha mig lös, eftersom jag låtsades så rädd för den branta trappan när vi kom.

Under tiden husse koncentrerade sig på sitt jobb, passade jag på att gå ned för trappan (underskatta aldrig en borderterrier) och gå in i en annan affär där det såldes datorer. Jag tänkte just fråga efter priset på ett dataspel om hundar, när en tjej helt sonika lyfte upp mig och började fråga runt i huset om någon ville kännas vid mig.

När husse tillsist fick tillbaks mig luktade jag kakor och saft, och var ganska nöjd med min utflykt. Men trapptricket lär han väl aldrig gå på en gång till, så nu får jag fundera ut något annat till nästa gång.

Jag rapporterar vidare vid tillfälle. Nu skall jag prova min Halloweenkostym

Hälsningar Cosby i Gävle
(genom husse M Jonholt)