Mynta och jag hade under morgonen gått av en mindre såt för att avlasta vår ordinarie hundförare. Det var regnigt, blött och snårigt och högviltet lyste med sin frånvaro.

Vid 11-tiden kom meddelande på radion om att en passkytt hade lossat ett skott mot en tjur i en annan del av området. Utgången var oklar och djuret hade fortsatt i god fart.

Jaktledaren kommenderade fram eftersökspatrull och Mynta och jag tilldelades uppgiften.
Mynta var lite trött efter flera timmars fritt sök men när det vankas eftersök är det bara att ställa upp. En halv korvmacka och lite friskt källvatten satte fart på livsandarna. Efter en promenad på 45 minuter var vi på plats. En vacker myrkant långt inne i Åsens naurreservat inramad av snårig gammelskog och skogklädda åsar. En lätt fundersam skytt beskrev händelseförloppet. Djuret hade kommit med fart och skottet var lossat lite snett bakifrån på relativt nära håll. Det var en hygglig tjur med små skovlar berättade skytten.

Han tyckte själv att det tagit bra och hoppades att älgen skulle ligga en bit inne i tätskogen. Mynta satte sig snällt en bit från skottplatsen medan husse försökte hitta tecken på hur skottet tagit. Hon gnällde otåligt, vädrade hela tiden och ville iväg. En god stunds krypande i myrriset gav klent resultat. Inget blod, inga tecken ledtrådar överhuvudtaget.
Det kändes inte riktigt bra och skyttens nervositet ökade. - Han ligger nog en bit in ska du se, sa jag föga övertygande. Spårselen åkte på och Mynta kastade sig fram emot spåret.

Hon kändes ovanligt stark i selen och den två man och en hund starka patrullen satte av in i tätskogen.

De första 10 minuterna sökte vi intensivt efter spåret för att hitta några tecken på blod eller andra svar på hur älgen var träffad och om den överhuvudtaget var träffad. Vi fann ingenting. Mynta däremot var bombsäker. Hon riktigt hängde i linan och tittade lätt irriterad bakåt när vi stannade till för att titta på spårstämplar och annat. - Kom nu då, den här vägen är det, lyste i hennes ivriga blick. Spåret gick upp och ned för de skogklädda åsarna. Genom sankmarker och över surhål och bäckar. Mynta var hela tiden tvärsäker, hon ringade ett par gånger då andra spår korsade men spårade med en fantastisk självsäkerhet. Husse var inte lika självsäker. Var det ett bomskott? Hur länge ska vi söka ut? Mycket talade för att de kunde vara ett bukskott vilket innebär att djuret kan gå länge innan skadan tar överhanden. Efter 50 minuter sökande var vi på väg ut ur de område där passkyttarna var utplacerade då plötsligt Mynta ringade och tog upp spår snett tillbaka igen. Jag blev osäker. Har verkligen djuret tvärvänt? Men Mynta var lika säker som tidigare,- Kom igen den här vägen!

Jag ringde jaktledare på mobilen och gav honom en läges rapport. Frågan var hur länge vi skulle spåra vidare? Min följeslagare, skytten, var nu helt slut efter den rejäla vandringen över stock och sten och återvände till sitt pass. Vi beslöt att spåra en bit till. Färden gick upp igenom området igen, snirklade sig finurligt i skydd förbi de utplacerade passkyttarna. Efter drygt en timme och tio minuters spårning saktade plötsligt Mynta in. Hon såg plötsligt lite osäker ut. Vi stod inne i storskogen ca 150 meter från ett litet hygge där vi hade en passkytt. Mynta vädrade intensivt, gick långsamt framåt och tittade sig noggrant omkring. Husse visste inte riktigt vad han skulle tro. Söket gick långsamt framåt i sick-sack under upprepade vädringar i luften, mustaschen vippade fram och tillbaka och det lilla huvudet spanade koncentrerat.

Plötsligt small ett skott framför oss. Och ett till. Hjärtat satte rejäl fart och vi stannade och gick ner på knä. Ljudet kom från hygget alldeles framför oss. Jag tog upp telefonen och ringde upp passkytten Mats. Jodå, ha hade skjutit en hygglig tjur med små skovlar som kommit ut ur skogen precis framför oss. Glädjen strömmade som kolsyra genom kroppen. Älgen hade stått i snåren framför oss. Det var därför Mynta spanade och vädrade så intensivt. Vi tog upp spåret igen och kom ut på hygget exakt i tjurens spår. Och där, mitt på hygget låg han. Mynta gick fram och konstaterade lite avmätt fakta utan någon större entusiasm. Entusiasmen var desto större hos husse. En medhavd korvbit åkte fram och Mynta lyste upp. Berömmet rullade in från tillskyndande passgrannar och nog tyckte jag att hon myste lite för sig själv där hon låg i lingonriset. Kontrolllen av älgen visade att han mycket riktigt var påskjuten långt bak i buken.

Den förste skytten som gått med under en stor del av spårningen var enormt imponerad av Myntas insats. Och tacksam för det lyckade resultatet. Den kvällen var jaktlagets minsta medlem det största samtalsämnet. Det kan tilläggas att husses 195 i strumplästen också närmade sig två meter när Myntas insats diskuterades i kojan.

Hälsningar Håkan Persson, Liden