2005-03-15

SE CH Bombax Standard Selection
Tack till husse L Hallin för översättning och bilder

Foto: Petra Vikner & Trude Mathisen Vaffmors på er.

Frodo här igen med en rapport från mitt händelselösa liv i Ljustorp.

Jag var lite lös häromveckan. Lite väl lös kanske. Kort sagt, jag smet. Jag hade väntat länge på chansen att få spöa upp grannens stöddiga golden och plötsligt när husse tittade bort fick jag den. På middagspromenaden stod den guldlockige sötnosen där på andra sidan vägen, han svängde på sin löjliga svans, skällde och var oförskämd som vanligt. ”Nä, nu” tänkte jag och stack iväg som en stormvind, ”nu ska han äntligen få vad han är värd”. Han lär inte svänga på sin gyllenlockiga svans riktigt lika stöddigt på ett tag. Bandagen tar nog emot.


Foto: Petra Vikner & Trude Mathisen När jag väl var där så insåg jag att skället lär väl bli detsamma så jag passade på och tog en sväng på byn. Det tog ju en stund så klart och när husse väl fick tag på mig var han rysligt förgrymmad. Men det gick över fort och sedan blev han lite larvig för att ”Det var så skönt att se mig igen” och
”Lova att inte göra om det där”. Jag lovade så klart, så kvällen blev rätt mysig till slut.

Värre var väl dagen därpå när husse tog med mig runt i gårdarna för att be om ursäkt för vad jag ”ställt till med”. Värst var väl hos Hanssons. Inte visste jag att höns var så dyra! Men jag tror husse blev lurad. Inte var det där några specialimporterade japanska dvärgtuppar inte. Jag tror det var vanliga bonnhöns. Fast ovanligt småvuxna. Och väldigt luddiga liksom. Mest fjädrar faktiskt.

Foto: Petra Vikner & Trude Mathisen Och så kunde de väl hålla dem inomhus på vintern! ”De var inomhus” påstår husse. Nåja, det är väl en definitionsfråga. En liten brädvägg! Är det inomhus, kanske?

Men de flesta katterna hade visst kommit tillbaka. Tyvärr. Nåja, life goes on and on and off och cést la guerre och unt so weiter. Men jag hörde att några vägrade gå ut efter mitt besök. Se där vad jag gör för kattsandsfabrikanterna. Ett diplom vore väl det minsta man kunde begära..

Sjunger gör vi ofta, husse och jag. Efter succeérna med ”Only you” och ”O Sole mio” tränar vi nu dagligen på duetten ur ”Pärlfiskarna” av Bizet. Matte har ställt vissa ultimata så vi tränar mest när hon jobbar samt i vedboden.

Foto: Petra Vikner & Trude Mathisen

Mornar har jag en del att säga om. Husse har fått för sig att han måste opp i ottan, innan svinen vänt sig, och hämta morgontidningen. Och då ska han absolut ha med mig. Jag är inte intresserad!

Den jämrans tidningen ligger väl kvar, antar jag? Och den går väl att få in utan mig, antar jag? Men husse insisterar. Kraftfullt och handgripligen. Jag har lärt mig att följa med utan att öppna ögonen. Men man får vara försiktig. En gång gick jag in i soptunnan.

När sedan den eländiga tidningen väl är inne kan jag krypa ner igen och njuta av den kvarvarande sängvärmen medans husse sitter och prasslar öronbedövande. Framåt nio eller halvtio sådär är det lagom för ett gäspochknirk, en stadig frukost samt en tur på byn, tycker jag. Apropå mornar så har husse och matte fått byta madrass. Den förra var lite för mjuk för min rygg.

  Snö, ja. Det är rätt kul med snö. Speciellt när man slipper skotta. Många spår blir det. Och
snöråttor. Finns det snöråttor hos er? Här är det fullt av dem. Det är något med snön som gör mig
liksom valpig igen. Men bara när ingen ser det förstås. Man har väl sin värdighet att tänka på.

Vi hörs och vaffmors
Eder ödmjuke Frodo